sedan sist.

med simone nafsande oss i hasorna körde vi över bron till kastrup och hann med ett av de sista flygen förra måndagen. sedan stängdes allt fick vi höra efteråt. men stormen varade inte så många timmar tydligen. och tur var väl det. för annars vet man inte hur det hade gått. nu räckte det med lövhögarna som täckte trappan så att vi nästan inte kom in när vi kom hem och så det där fönstret i ena klädkammaren. det som vinden hade lirkat och lockat med så att det så småningom öppnades på vid gavel och liksom la sig upp på taket. då är man glad att det trots allt tydligen inte har regnat övermycket förra veckan och att ingen fågel har bosatt sig i garderoben under tiden. lite vatten och löv är ju 'a piece of cake' i det stora hela med tanke på hur det kunde blivit. det är till och med så att äggslajmet som täckte våra fönster ut mot gatan känns som ett ganska litet problem. men visst, att ung-j-arna inte vet bättre hut har ju inget med stormen att göra utan är väl mest en brist på ... ja uppfostran kanske, men också på vanligt förstånd. de där äggen har signalerat tomt hus på ett sätt som inte ens en öppen dörr hade kunnat göra bättre. nu har vi i och för sig haft bevakning på huset så det blev ju aldrig något problem.
så innan resväskorna ens packades upp var vi igång med dammsugaren och att torka vatten och täta fönstret med plast - såklart höll ju inte fönsterglaset för den smällen, skört av ålderdom som det redan var. och idag har vi putsat fönster.

men annars är det toppen. vi har haft en fantastisk vecka i new york dit vi for för höstlovsmys och 18-års-firande. så nu är jag mamma till en ung man på 18 år. hur gamla är dina barn? 16 och aartoon år. jomen visst 18 - arton - 18 - arton - japp det kan nog ta ett tag att vänja sig vid det. 
och nu njuter jag av att vara hemma igen, för så är det alltid. lika mycket som jag gillar att resa finns det ändå inget bättre än att komma hem.