på mitt jobb hittade jag tre stora härvor med garn från färöarna. ja egentligen hade garnet inhandlats på granit och gästspelat på en av våra fotograferingar. men ursprunget är från färöarna. efter att det legat bortglömt ett år förbarmade jag mig såklart och nu är det halvvägs till att bli en big star. en gigantisk sjal med ursprung från - färöarna såklart. som det kan bli och när man minst anar det.
sjalen hade jag sett förra året i karens blogg men då fanns det inget mönster. sedan har julia billings kreerat ett mönster med inspiration av dåtidens stora färöiska sjalar. det gjordes i rustikt garn, precis som mitt, eftersom de skulle värma gott. mitt garn är riktigt fårigt, både i doft och känsla, massor av lanolin kvar som gör det lite oljigt att ta i. stort gilla på det. det känns väldigt äkta.
sjalen är en rätstickad sjal med intag för axlarna för att falla fint och en ganska smal mönsterrapport med hålvarv som skapar ett nästan grafiskt uttryck. väldigt vacker och jag ser redan framför mig att detta kommer att bli min trädgårdssjal. den jag sveper om axlarna för att gå en runda i trädgården en fuktig, dimmig höstdag. med en tekopp i handen [såklart].
för ovanlighetens skull stickar jag alltså nu på lite större stickor, 5 mm, och innan värmen kom växte arbetet snabbt trots mängden maskor. men just nu inte så mycket. 25 grader och ullgarn gifter sig inte om vi så säger. men det blir nog snart temperatur att fortsätta. eller förhoppningsvis inte egentligen. inte än i alla fall.
happy knitting ❤
