just nu lyssnar jag nästan bara på musiken till jills veranda. i bilen, när jag sitter vid datorn eller vid middagen spelar ingen roll. varje låt har blivit en del av mitt liv och betyder något speciellt. jag tvingar mina söner att lyssna och som tur är är de vana vid sin mammas egenheter och tycker det mesta är bra, men jag vet inte jag. det är något med den här musiken, kanske är det att programmet visade på bakgrunden till musiken och även framtiden men den betyder något speciellt för mig nu.
jag gillar att jag vet att colour me father sjöngs av den första svarta kvinnan nånsin på grand ol' opry, samtidigt som titiyo gör den så fantastisk bra, att not ready to make nice, som jag alltid gillat nu fick en betydelse i ett större sammanhang, dixie chics som blev bannlysta för ett uttalande om bush-regeringens inblandning i irak-kriget, bannlystes och sedan kom tillbaka, starka och inte det minsta ångerfulla - heja. kristian gidlunds fantastiska tolkning av willie nelsons blue eyes crying in the rain och sist men absolut inte minst hemlösa doug segers egen going down to the river. den fantastiska mannen med stor integritet och stolthet trots ett förmodat jobbigt liv. jag gillar att man hör att han saknar en tand eller två när han sjunger och njuter av hans stämma. han kommer till sverige snart har jag läst.
när program griper tag i tittarna så här då är tv fullständigt magiskt.
bild: svt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar