längtan att resa.

på en vägg i vårt hus har vi en karta. en ganska stor karta där vi sätter nålar varje gång vi varit ute och rest. olika färger på nålarna för varje familjemedlem.
den här kartan engagerar oss mycket. vi diskuterar de platser vi varit på och de platser vi vill åka till. vi diskuterar om en mellanlandning verkligen kan berättiga en nål. nej, tycker jag som faktiskt varit i moska. jo tycker maken som [bara] mellandat i just moskva. vi är alla i smyg lite avundsjuka på lillebror som varit i jerusalem. dit vill vi ju också åka. vi pratar om att maken borde få åka till alaska och hawaii, de enda delstater i usa han inte besökt [än] och då måste vi såklart få följa med. vi är ganska eniga om att sydafrika nog är vårt nästa drömresemål såhär efter japan. japan som vi hade förmånen att få uppleva i somras.

när jag står här framför kartan och tittar inser jag att den är väldigt stor. världen alltså. jag vet att det pratas om att världen har krympt men nog tycker jag i alla fall att den har samma storlek som alltid. och jag ser att vi har så många ställen kvar att resa till. länder och städer att besöka och upptäcka.
besöka tillsammans som en familj hoppas jag ju men med två tonåringar inser jag också att vi närmar oss den där dagen. den dagen en av dem säger 'tack men nej, den här gången följer jag inte med'. och då nummer två förmodligen kommer att lägga till 'men då vill inte jag heller'.
den dagen då det som ursprungligen var en liten grupp på två, som blev tre och sedermera fyra återigen blir två. och då de där två som var med från början kommer att behöva vänja sig vid att vara just två igen. jag och maken på nya äventyr.
verkligen inte fel. bara alldeles alldeles annorlunda.

sånt tänker jag på där framför vår karta av världen.