att göra sig själv helt paff.

en av mina söner är värsta origamimästaren

nya tjusigheter produceras så gott som varje dag

nu skulle man kunna tro att det här inlägget ska handla om sonens pappersvikande men det tar vi en annan gång.
nä, idag har jag gått hela dagen med ett litet fånigt leende på läpparna, jag har nämligen slagit mig själv med häpnad flera gånger om den här helgen. till saken hör att jag är största tidsoptimisten när det kommer till att typ handla julklappar eller fixa födelsedagspresenter eller handla nya kläder till en speciell händelse eller att packa väskan inför en resa, ja kort sagt vid alla tillfällen när det är bra att vara ute i god tid. det är lite som att jag varje julafton nästan får hjälpa personalen att låsa butikerna efter att jag handlat mina sista klappar eller att jag samma morgon som kalaset är ställer mig och bakar den mest avancerade kakan som måste jäsa 15 timmar innan gästerna kommer klockan två, ja ni fattar, noll koll på planeringen alltså.
nu gäller detta faktiskt bara privat, jobbmässigt är jag förvånansvärt strukturerad.
men den här helgen chockade jag både mig själv och familjen. jag har handlat alla julklappar utom två! och som inte det var nog anledning att fira har jag dessutom köpt en klänning till jobbets julfest som är om tre veckor. jamen fatta, om tre veckor!! och jag är liksom klar, färdig, helt igenom välplanerad klädmässigt. jag som brukar rusa in i affären en timme innan festen börjar, slita ner något från hängaren, prova, betala och komma hem för att inse att jag inte har några strumpbyxor som är hela. så istället för att riskera att frysa arslet av mig i december månad hänger jag in nyinköpet i garderoben, tar fram något gammalt som funkar utan strumpbyxor och ger mig iväg.
och nu, nu har jag inte bara strumpbyxor i påsen utan till och med en underklänning.