nästan sedan jag och mannen träffades har vi haft katter. jag har sedan jag varit liten längtat efter husdjur men eftersom min kära mamma aldrig tyckt speciellt mycket om katter så var det först i vuxen ålder drömmen blev verklighet. och allt eftersom åren har gått har det vid det här laget blivit några stycken. de två vi har nu skulle man kunna tro är släkt men så är det inte. vår äldsta katt, alice, the sleeping beauty längst ner är 4 år och vår storviltsjägare. varje morgon ligger det en halv eller hel mus på trappan efter nattens strapatser. hon är går in och ut som hon önskar, under vinterhalvåret önskar hon vara ute lite mindre så då brukar hon ligga och jäsa på en kudde eller i soffan mest hela dagen och går mest ut för att visa att hon fortfarande äger the hood men eftersom det ofta är kallt och vått då så blir det bara en kort tur. hon är en viljestark dam som faktiskt av någon anledning älskar mig mest i familjen, troligtvis för att jag är den som ser till att hon har gott om mat och mycket kärlek när hon väl bevärdigar mig med en stunds kel i soffan. allt sker helt på hennes villkor nämligen.
för två år sedan ville yngste sonen inget hellre än att ha en egen katt och då blev vi med mini, med de stora ögonen. familjen hon föddes i hade nog egentligen inte tänkt sig att det var precis den kattungen vi skulle välja. mini hade nämligen inte riktigt samma förutsättningar som sina syskon när hon kom till livet, som minst och klenast i en kull av flera, ignorerades hon av sin mamma och fick födas upp på ersättning. följden blev att hon fortsatte vara minst men troligtvis den som var mest älskad av sin matte. när vi kom in i det där stallet för två år sedan blev maken hals över huvud förälskad i denna lilla, lilla varelse. stackars hennes förra matte som hela tiden försökte övertala oss att ta någon av de andra källingar "de är ju mycket starkare och piggare". men det var ett ferdinand-moment - HENNE ska vi ha!!! och med oss hem kom hon, piggare än vad vi hade trott och lite har hon växt på de här två åren men hon är fortfarande halva storleken mot alice, och tur är väl det för annars hade vi inte kunnat se skillnad på dem, så lika är de trots noll släktskap. nyfiken men vaksam, tillgiven som en hund och ständigt hunsad av alice. fast nog ganska nöjd med sitt liv här hos oss ändå. hon går inte ut, sa inte ett ljud hela första året hos oss och nu vill jag inte direkt påstå att hon jamar men något litet läte kommer det. den allra mest silkeslena päls ni kan tänka er har hon och är den vänaste varelse på ett alldeles världsfrånvänt sätt. vi älskar dem båda innerligt!
